novell skriven 2010

Nadja Frominder 2010
Universum

Septembermorgon. Röda, gula, bruna högar av löv. Att fylla oroliga lungor med kyla. Isblå ögon väntar på lika skyar, låter visare gå medsols genom att stirra på tomma ytor. Trassliga trådar i toppen, skrik av desperation, viljan att rusa motsols.

För första gången på en evighet. Han andades gift mellan ord.

"Se inte på mig sådär."
Jag låtsades att inte förstå. Fortsatte att stirra på hur hans krokiga fingrar darrade. Han släppte cigaretten plötsligt och satte sig ner bredvid mig. Parkbänken gnisslade till, som av smärta. Som om den kände av tyngden på hans axlar.

"Jack,", jag nästan viskade, "minns du?"
"Vadå?" Han suckade.
"Allt." Jag vilade blicken på ett ensamt träd ett par meter bort. Sympatiserade.
"Lägg av." Kortfattat, irriterat.

Vi var sju år första gången och våra skrattgropar var lika djupa. Förskolan, lågstadiet, högstadiet. Sen hände det någonting. Mitt liv fortsatte, men jag stod still.

Svarta vingar ovanför molnen. Droppar därifrån, som för att förbereda mina ögon. Jag skymtade honom mellan träden. Letade efter hans blick. Han lånade mig den, en sekund, sedan marken. Intensivt. Tydligt. Jag reste mig, förvirrad.
”Jack!” Mer likt en fråga.
Han försvann.

Ringer. Ton. Upptaget.
Sms:ar: ”Jack?” Inget svar.
Sms:ar igen: ”Jack...”
Svar: ”Låt mig vara.”
”Du vet att jag inte kan göra det.”
Jag står på botten.
”Du var en sån vän som bara tog energi och inte gav någonting tillbaka.”
Klumpen i magen. Halsen.
”Existerar jag fortfarande i ditt universum?” Inget svar. Aldrig någonsin.

Att inte förstå. Att stirra på väggar tills samtiden försvinner. Ensamhet. Rädsla. Oro. Att tvivla starkt på hoppet. Starkare än kaffe.
Att förlora magin. Meningen. Att ingen anledning hittas. Att undra om det kommer att synas ärr när man är klar.
Solen vandrar vidare, men värmer inte som förut. Jag vågar inte lyfta blicken för att kisa mot ljuset. 

Jag läser ”Du är ditt eget universum” någonstans. Bär det i bakhuvudet ett tag. Plockar fram det, betraktar det. Inser. Tar fram anteckningsboken ur väskan, skriver:
”Jag måste sluta vara så jävla otacksam.”

detta skrevs 2012, på hösten eller kanske vintern

Att falla utan att slå sig.

Hon försöker få lägenheten att efterlikna hennes insida. Släcker alla lampor och tänder några ljus. Am, Em, C, spelar hon på gitarren för att det klingar likt hennes hjärtslag. Hon har funderat på att ta bort de stora, tunga kuddarna i soffan, lägga sig och lägga dem över henne. Försvinna. Bli en del av någonting annat. Känna dem trycka ner henne. Kuddarna är känslorna.
”Vem är du och vad gör du här?”
”Jag vill trycka dina revben mot min hud.”
Hennes händer darrar. Hon tänker på hur hans gjorde det inne på bokaffären i vintras. Sedan dess har hon inte kunnat sluta undra om det var för att han frös, eller för att hans hjärta skälvde. Men något sådant har hon aldrig vågat fråga. Hon är rädd för svar.

Hon lägger sig raklång längs med träplankorna på det kalla altangolvet. Tänder vant en cigarett. Tittar uppåt. Svart med små vita prickar. Stjärnor. Hon undrar hur långt bort dem är. Om de är lika långt bort som han är. Hur hon än sträcker sig och hoppar så når hon inte dit.
De skiner lika starkt som honom, viskar hon.

Om man håller jättehårt om en tomat så går den sönder. Krossas till tomatmos. Krossad tomat. Om man släpper den och låter den slå mot marken händer ungefär samma sak. Tomatmos. Krossad tomat. Är det likadant med hjärtat? Hjärtmos. Krossat hjärta.
Hur man än gör kommer hjärtat till slut att krossas.

”Jag vill bara få falla utan att jag slår mig.”

”Varför vet man aldrig någonting. Jag vet aldrig någonting. Det är frustrerande. Att inte ens veta om man inte vet eller om man vet eller om det ens finns något sådant. Om man någonsin vet någonting eller om det begreppet bara är ett påhitt. Att det inte går att veta.”
”Kommer man någonsin veta någonting?”

I en bok hade hon läst: ”På sätt och vis hade det varit barmhärtigare om flickan hade fått gå kvar i smutsen och eländet. Då hade hon inte vetat om något annat.”
Nu är hon den flickan.

Hon vill säga att hon vill träffa honom innan hennes huvud exploderar men hon vågar inte. När han inte hör säger hon:
” Jag är så kär i dig att jag skulle kunna krypa under plankorna i golvet.”
Hon har aldrig varit så rädd för att visa sitt hjärta. Nu har hon dolt det bakom tunga tyger, och jobbar på att ett för ett lyfta bort de tunga textilierna. Men det är som att klä av sig naken. Som att skämmas över sin kropp.

Inne på bokaffären hittar du en konstbok som intresserar och fascinerar dig. Jag tänker på din estetik och låtsas att titta på boken du håller, men fäster egentligen ögonen på handen som håller. På fingrarna. Lägger märke till att de skakar en aning, som när man håller en cigarett i minusgrader. Men vi är inomhus, och den där nerven jag har skickar en impuls till hjärtat att det handlar om samma anledningar som för mina händer. Mina fingrar skakar när vi är nära.

Ett tunt, svart tyg slickar benen hon aldrig varit riktigt nöjd med. Hon sitter på golvet framför den halvfulla, halvhöga, bokhyllan. Plockar ut en tunn bok och öppnar den någonstans i mitten. Läser ett par meningar. Lägger tillbaka den i hyllan. Tar ut den igen och läser två sidor. Det handlar mest om cigaretter och hon sneglar mot altanen. Reser sig hastigt, går till köket och gör fyra koppar kaffe i perkolatorn.

”Fan ta dig och dina ögon.”
Hon gråter alldeles för mycket.

Om de ska skriva på alla cigarettförpackningar att rökning dödar så kan de väl skriva på alla hjärtan att kärlek dödar.

Det är så mycket man måste göra för att få göra vad man vill. Så många krav att uppfylla.

Skriver till dig att jag tror att mitt huvud kommer att sluta fungera om jag inte träffar dig snart. Får inget svar. Får aldrig några svar.

till november

är november en synonym för ångest?
det känns i alla fall som det ibland.

i november fryser både fingrarna och hjärtat.
du vet; om du inte har några vantar så blir det svårare för blodet att cirkulera.
det är likadant för hjärtat.

och likadant som snön tynger ner hustaken, tynger den ner axlarna om man inte har någon där som hela tiden skottar bort den.

likadant som snön yr utanför fönstret yr den innanför huvudet och ibland samlas den i nåt hörn och blir enklare att fånga;
du måste ro för själen,
för att få ro för själen.
för att själen ska få ro,
måste du ha själ när du ror.
ro för själen.
men det är svårt att ro på fruset vatten.

du är en båt.

flytande
på väg någonstans

så länge
balansen är jämn
du är stabil
flyter du

du sjunker
hamnar på bottnen
om du översvämmas

så länge
sikten är klar
och du styr
är du på väg någonstans

du står stilla
kommer ingenstans
om det stormar

vågor slår dig
både när du är på väg
och står still

om du översvämmas
eller står stilla;
hitta något som drar dig
upp eller framåt

du är en båt.

"Hon var borta och allt som fanns kvar var det tomrum där du hade formats efter henne,
så som ett träd formar sig efter ett staket.
Om det inte hade varit för henne skulle det aldrig ha funnits något tomrum
 eller behov utav att fylla det"
- Nicole Krauss

vi fick som uppgift i skolan att skriva en novell om ett barndomsminne. jag har intalat mig själv att jag förträngt det mesta av min barndom, men jag vet inte om det är sant eller om jag bara inte vill tänka på min barndom. inte för att den var på något sätt dålig, utan mest för att den var varken bra eller dålig. ett mellanläge kanske? nej, jag vet inte. minns nästan ingenting, så var det ja. iallafall bestämde jag att istället skriva en text om minnen. för egentligen har jag inte förträngt minnen, bara gömt dem.

När man var sådär naiv och blind, för att ögonen inte utvecklats klart. Då tänkte man kanske inte på det, men visste att när man blir äldre blir det bättre. När man grät över vilsenhet och bröt ihop över hjärtebekymmer, så litade man på hoppet om att när man blir äldre så gör sådant inte lika ont. När man är liten vet man att när man är större så vet man allt om allt och är säker och trygg och vet precis vad man vill göra. Nu är jag äldre och jag känner mig yngre och blindare och osäkrare och mindre trygg än jag gjorde då. Barndomens sår är dagens ärr.

Med åldern skaffar ögonen nya funktioner.
Blir mer och mer exklusiva.
Ser mer och mindre på samma gång.
Sikten blir nog suddigare.

Jag ser på dig via hjärnan och hjärtat,
märker och utvärderar varje rörelse.
Jag såg på dig genom iris.

Ett minne är inte ett lagrat dokument av vad som hände; ett minne är en sparad fil av hur du kände då, modifierad av hur du känner nu. Minnen är bara hopkok av känslor som bosatt sig i kroppen. Ibland gömmer sig minnen i mörka hörn, och vill inte lämna kroppen ens genom tårar. Vissa minnen är envisa, vassa knivar, och andra är trygga fåglar. Svalor som cirkulerar i magen och bakom revbenen med smekande, kittlande vingslag.

Ibland lyser någon med ficklampa, och ljuset hittar knivarna i mörkret. Då vaknar de, yra och ilskna. Hugger och rispar med sina vassa egg inuti kroppen. Smärtan avdomnar allting som snurrar i huvudet, och blöter ner kinderna.

Svalorna som kittlar där innanför kan också få huvudsnurr att avdomna. Deras vingslag kan lyfta hela kroppen, ända upp till molnen.

Det är lustigt hur du tycker dig se en klar bild av det som var,
medan samtiden bara är ett suddigt moln,
och framtiden endast en linje av förhoppningar, förväntningar.

Du vet precis vad som pågick,
men vad som pågår är vagt,
och du är oviss om vad som är pågång

Du skrattar, gråter, och lovar och svär. Men ibland måste du, för hela tiden lämnar du saker bakom dig. Låter dem bli minnen. Och du tror alltid att du har släppt taget, fastän du lovat och svurit på att inte göra det; men ibland sitter minnen fast, så hårt inpräntade i kroppen att de aldrig går att släppa. Där går ni fortfarande, för alltid, hand i hand.

väldigt ofta:
vill man så gärna;
men kan inte förmå sig

istället lagrar man det;
bildar en klump
bakom revbenen

hittar på ett eget svar;
istället för att fråga

för det enda man egentligen kan:
är att tänka på;
om du skulle ta steg
framåt
eller
bakåt

sanningen,
vad är det?

är det vad man känner,
eller vad man tänker?

det kan väl inte finnas
en sanning som är gemensam
för alla

sanningen är ju individuell.

mångsidig
föränderlig
opålitlig,
och så vidare

när något gör för ont
måste man ge upp det

som att släppa tändstickan
när den bränt för långt in på fingrarna

en text skriven '09

I don't care about love
I don't care about truth
I don't care what is right
I do it all wrong and still I know
It doesn't matter

I don't care what's real
Logics are lost and gone forever
There's only life and I
And no one can turn this around

You say what if
I say whatever

skakar
dina händer?
jag undrar;
av samma anledning som mina?
eller fryser du bara?