du är en båt.

flytande
på väg någonstans

så länge
balansen är jämn
du är stabil
flyter du

du sjunker
hamnar på bottnen
om du översvämmas

så länge
sikten är klar
och du styr
är du på väg någonstans

du står stilla
kommer ingenstans
om det stormar

vågor slår dig
både när du är på väg
och står still

om du översvämmas
eller står stilla;
hitta något som drar dig
upp eller framåt

du är en båt.

"Hon var borta och allt som fanns kvar var det tomrum där du hade formats efter henne,
så som ett träd formar sig efter ett staket.
Om det inte hade varit för henne skulle det aldrig ha funnits något tomrum
 eller behov utav att fylla det"
- Nicole Krauss

vi fick som uppgift i skolan att skriva en novell om ett barndomsminne. jag har intalat mig själv att jag förträngt det mesta av min barndom, men jag vet inte om det är sant eller om jag bara inte vill tänka på min barndom. inte för att den var på något sätt dålig, utan mest för att den var varken bra eller dålig. ett mellanläge kanske? nej, jag vet inte. minns nästan ingenting, så var det ja. iallafall bestämde jag att istället skriva en text om minnen. för egentligen har jag inte förträngt minnen, bara gömt dem.

När man var sådär naiv och blind, för att ögonen inte utvecklats klart. Då tänkte man kanske inte på det, men visste att när man blir äldre blir det bättre. När man grät över vilsenhet och bröt ihop över hjärtebekymmer, så litade man på hoppet om att när man blir äldre så gör sådant inte lika ont. När man är liten vet man att när man är större så vet man allt om allt och är säker och trygg och vet precis vad man vill göra. Nu är jag äldre och jag känner mig yngre och blindare och osäkrare och mindre trygg än jag gjorde då. Barndomens sår är dagens ärr.

Med åldern skaffar ögonen nya funktioner.
Blir mer och mer exklusiva.
Ser mer och mindre på samma gång.
Sikten blir nog suddigare.

Jag ser på dig via hjärnan och hjärtat,
märker och utvärderar varje rörelse.
Jag såg på dig genom iris.

Ett minne är inte ett lagrat dokument av vad som hände; ett minne är en sparad fil av hur du kände då, modifierad av hur du känner nu. Minnen är bara hopkok av känslor som bosatt sig i kroppen. Ibland gömmer sig minnen i mörka hörn, och vill inte lämna kroppen ens genom tårar. Vissa minnen är envisa, vassa knivar, och andra är trygga fåglar. Svalor som cirkulerar i magen och bakom revbenen med smekande, kittlande vingslag.

Ibland lyser någon med ficklampa, och ljuset hittar knivarna i mörkret. Då vaknar de, yra och ilskna. Hugger och rispar med sina vassa egg inuti kroppen. Smärtan avdomnar allting som snurrar i huvudet, och blöter ner kinderna.

Svalorna som kittlar där innanför kan också få huvudsnurr att avdomna. Deras vingslag kan lyfta hela kroppen, ända upp till molnen.

Det är lustigt hur du tycker dig se en klar bild av det som var,
medan samtiden bara är ett suddigt moln,
och framtiden endast en linje av förhoppningar, förväntningar.

Du vet precis vad som pågick,
men vad som pågår är vagt,
och du är oviss om vad som är pågång

Du skrattar, gråter, och lovar och svär. Men ibland måste du, för hela tiden lämnar du saker bakom dig. Låter dem bli minnen. Och du tror alltid att du har släppt taget, fastän du lovat och svurit på att inte göra det; men ibland sitter minnen fast, så hårt inpräntade i kroppen att de aldrig går att släppa. Där går ni fortfarande, för alltid, hand i hand.

väldigt ofta:
vill man så gärna;
men kan inte förmå sig

istället lagrar man det;
bildar en klump
bakom revbenen

hittar på ett eget svar;
istället för att fråga

för det enda man egentligen kan:
är att tänka på;
om du skulle ta steg
framåt
eller
bakåt

sanningen,
vad är det?

är det vad man känner,
eller vad man tänker?

det kan väl inte finnas
en sanning som är gemensam
för alla

sanningen är ju individuell.

mångsidig
föränderlig
opålitlig,
och så vidare

när något gör för ont
måste man ge upp det

som att släppa tändstickan
när den bränt för långt in på fingrarna

en text skriven '09

I don't care about love
I don't care about truth
I don't care what is right
I do it all wrong and still I know
It doesn't matter

I don't care what's real
Logics are lost and gone forever
There's only life and I
And no one can turn this around

You say what if
I say whatever

skakar
dina händer?
jag undrar;
av samma anledning som mina?
eller fryser du bara?

säg sanningen
och spring.
se om någon kommer efter
sträcker ut handen
och tar dig tillbaka.

om inte,
kommer du till en ny plats.
utforska den,
och gör samma sak igen.

om man bara står
och stampar,
kommer man ju aldrig hem.