fromind

"Hon var borta och allt som fanns kvar var det tomrum där du hade formats efter henne,
så som ett träd formar sig efter ett staket.
Om det inte hade varit för henne skulle det aldrig ha funnits något tomrum
 eller behov utav att fylla det"
- Nicole Krauss

vi fick som uppgift i skolan att skriva en novell om ett barndomsminne. jag har intalat mig själv att jag förträngt det mesta av min barndom, men jag vet inte om det är sant eller om jag bara inte vill tänka på min barndom. inte för att den var på något sätt dålig, utan mest för att den var varken bra eller dålig. ett mellanläge kanske? nej, jag vet inte. minns nästan ingenting, så var det ja. iallafall bestämde jag att istället skriva en text om minnen. för egentligen har jag inte förträngt minnen, bara gömt dem.

När man var sådär naiv och blind, för att ögonen inte utvecklats klart. Då tänkte man kanske inte på det, men visste att när man blir äldre blir det bättre. När man grät över vilsenhet och bröt ihop över hjärtebekymmer, så litade man på hoppet om att när man blir äldre så gör sådant inte lika ont. När man är liten vet man att när man är större så vet man allt om allt och är säker och trygg och vet precis vad man vill göra. Nu är jag äldre och jag känner mig yngre och blindare och osäkrare och mindre trygg än jag gjorde då. Barndomens sår är dagens ärr.

Med åldern skaffar ögonen nya funktioner.
Blir mer och mer exklusiva.
Ser mer och mindre på samma gång.
Sikten blir nog suddigare.

Jag ser på dig via hjärnan och hjärtat,
märker och utvärderar varje rörelse.
Jag såg på dig genom iris.

Ett minne är inte ett lagrat dokument av vad som hände; ett minne är en sparad fil av hur du kände då, modifierad av hur du känner nu. Minnen är bara hopkok av känslor som bosatt sig i kroppen. Ibland gömmer sig minnen i mörka hörn, och vill inte lämna kroppen ens genom tårar. Vissa minnen är envisa, vassa knivar, och andra är trygga fåglar. Svalor som cirkulerar i magen och bakom revbenen med smekande, kittlande vingslag.

Ibland lyser någon med ficklampa, och ljuset hittar knivarna i mörkret. Då vaknar de, yra och ilskna. Hugger och rispar med sina vassa egg inuti kroppen. Smärtan avdomnar allting som snurrar i huvudet, och blöter ner kinderna.

Svalorna som kittlar där innanför kan också få huvudsnurr att avdomna. Deras vingslag kan lyfta hela kroppen, ända upp till molnen.

Det är lustigt hur du tycker dig se en klar bild av det som var,
medan samtiden bara är ett suddigt moln,
och framtiden endast en linje av förhoppningar, förväntningar.

Du vet precis vad som pågick,
men vad som pågår är vagt,
och du är oviss om vad som är pågång

Du skrattar, gråter, och lovar och svär. Men ibland måste du, för hela tiden lämnar du saker bakom dig. Låter dem bli minnen. Och du tror alltid att du har släppt taget, fastän du lovat och svurit på att inte göra det; men ibland sitter minnen fast, så hårt inpräntade i kroppen att de aldrig går att släppa. Där går ni fortfarande, för alltid, hand i hand.