detta skrevs 2012, på hösten eller kanske vintern

Att falla utan att slå sig.

Hon försöker få lägenheten att efterlikna hennes insida. Släcker alla lampor och tänder några ljus. Am, Em, C, spelar hon på gitarren för att det klingar likt hennes hjärtslag. Hon har funderat på att ta bort de stora, tunga kuddarna i soffan, lägga sig och lägga dem över henne. Försvinna. Bli en del av någonting annat. Känna dem trycka ner henne. Kuddarna är känslorna.
”Vem är du och vad gör du här?”
”Jag vill trycka dina revben mot min hud.”
Hennes händer darrar. Hon tänker på hur hans gjorde det inne på bokaffären i vintras. Sedan dess har hon inte kunnat sluta undra om det var för att han frös, eller för att hans hjärta skälvde. Men något sådant har hon aldrig vågat fråga. Hon är rädd för svar.

Hon lägger sig raklång längs med träplankorna på det kalla altangolvet. Tänder vant en cigarett. Tittar uppåt. Svart med små vita prickar. Stjärnor. Hon undrar hur långt bort dem är. Om de är lika långt bort som han är. Hur hon än sträcker sig och hoppar så når hon inte dit.
De skiner lika starkt som honom, viskar hon.

Om man håller jättehårt om en tomat så går den sönder. Krossas till tomatmos. Krossad tomat. Om man släpper den och låter den slå mot marken händer ungefär samma sak. Tomatmos. Krossad tomat. Är det likadant med hjärtat? Hjärtmos. Krossat hjärta.
Hur man än gör kommer hjärtat till slut att krossas.

”Jag vill bara få falla utan att jag slår mig.”

”Varför vet man aldrig någonting. Jag vet aldrig någonting. Det är frustrerande. Att inte ens veta om man inte vet eller om man vet eller om det ens finns något sådant. Om man någonsin vet någonting eller om det begreppet bara är ett påhitt. Att det inte går att veta.”
”Kommer man någonsin veta någonting?”

I en bok hade hon läst: ”På sätt och vis hade det varit barmhärtigare om flickan hade fått gå kvar i smutsen och eländet. Då hade hon inte vetat om något annat.”
Nu är hon den flickan.

Hon vill säga att hon vill träffa honom innan hennes huvud exploderar men hon vågar inte. När han inte hör säger hon:
” Jag är så kär i dig att jag skulle kunna krypa under plankorna i golvet.”
Hon har aldrig varit så rädd för att visa sitt hjärta. Nu har hon dolt det bakom tunga tyger, och jobbar på att ett för ett lyfta bort de tunga textilierna. Men det är som att klä av sig naken. Som att skämmas över sin kropp.

Inne på bokaffären hittar du en konstbok som intresserar och fascinerar dig. Jag tänker på din estetik och låtsas att titta på boken du håller, men fäster egentligen ögonen på handen som håller. På fingrarna. Lägger märke till att de skakar en aning, som när man håller en cigarett i minusgrader. Men vi är inomhus, och den där nerven jag har skickar en impuls till hjärtat att det handlar om samma anledningar som för mina händer. Mina fingrar skakar när vi är nära.

Ett tunt, svart tyg slickar benen hon aldrig varit riktigt nöjd med. Hon sitter på golvet framför den halvfulla, halvhöga, bokhyllan. Plockar ut en tunn bok och öppnar den någonstans i mitten. Läser ett par meningar. Lägger tillbaka den i hyllan. Tar ut den igen och läser två sidor. Det handlar mest om cigaretter och hon sneglar mot altanen. Reser sig hastigt, går till köket och gör fyra koppar kaffe i perkolatorn.

”Fan ta dig och dina ögon.”
Hon gråter alldeles för mycket.

Om de ska skriva på alla cigarettförpackningar att rökning dödar så kan de väl skriva på alla hjärtan att kärlek dödar.

Det är så mycket man måste göra för att få göra vad man vill. Så många krav att uppfylla.

Skriver till dig att jag tror att mitt huvud kommer att sluta fungera om jag inte träffar dig snart. Får inget svar. Får aldrig några svar.