novell skriven 2010

Nadja Frominder 2010
Universum

Septembermorgon. Röda, gula, bruna högar av löv. Att fylla oroliga lungor med kyla. Isblå ögon väntar på lika skyar, låter visare gå medsols genom att stirra på tomma ytor. Trassliga trådar i toppen, skrik av desperation, viljan att rusa motsols.

För första gången på en evighet. Han andades gift mellan ord.

"Se inte på mig sådär."
Jag låtsades att inte förstå. Fortsatte att stirra på hur hans krokiga fingrar darrade. Han släppte cigaretten plötsligt och satte sig ner bredvid mig. Parkbänken gnisslade till, som av smärta. Som om den kände av tyngden på hans axlar.

"Jack,", jag nästan viskade, "minns du?"
"Vadå?" Han suckade.
"Allt." Jag vilade blicken på ett ensamt träd ett par meter bort. Sympatiserade.
"Lägg av." Kortfattat, irriterat.

Vi var sju år första gången och våra skrattgropar var lika djupa. Förskolan, lågstadiet, högstadiet. Sen hände det någonting. Mitt liv fortsatte, men jag stod still.

Svarta vingar ovanför molnen. Droppar därifrån, som för att förbereda mina ögon. Jag skymtade honom mellan träden. Letade efter hans blick. Han lånade mig den, en sekund, sedan marken. Intensivt. Tydligt. Jag reste mig, förvirrad.
”Jack!” Mer likt en fråga.
Han försvann.

Ringer. Ton. Upptaget.
Sms:ar: ”Jack?” Inget svar.
Sms:ar igen: ”Jack...”
Svar: ”Låt mig vara.”
”Du vet att jag inte kan göra det.”
Jag står på botten.
”Du var en sån vän som bara tog energi och inte gav någonting tillbaka.”
Klumpen i magen. Halsen.
”Existerar jag fortfarande i ditt universum?” Inget svar. Aldrig någonsin.

Att inte förstå. Att stirra på väggar tills samtiden försvinner. Ensamhet. Rädsla. Oro. Att tvivla starkt på hoppet. Starkare än kaffe.
Att förlora magin. Meningen. Att ingen anledning hittas. Att undra om det kommer att synas ärr när man är klar.
Solen vandrar vidare, men värmer inte som förut. Jag vågar inte lyfta blicken för att kisa mot ljuset. 

Jag läser ”Du är ditt eget universum” någonstans. Bär det i bakhuvudet ett tag. Plockar fram det, betraktar det. Inser. Tar fram anteckningsboken ur väskan, skriver:
”Jag måste sluta vara så jävla otacksam.”